Ho ho!
Var finns det en klok, trygg, humoristisk och modig chef som vill anställa mig?
Jag fattar inte vad de gör på ledarskapsutbildningarna nu för tiden. Cheferna är rädda och osäkra och påtalar hela tiden att de har delegation och chefsansvar. Med rätt att bestämma. Som om vi skulle bestrida det? Lojala och arbetsamma stretar vi på och älskar vårt jobb. Och vill förbättra, utveckla och modernisera. Men.
Någon har byggt upp Janne Carlzons rivna pyramider igen. Med stark lutning mot toppen. Ett pilotprojekt på min arbetsplats.
Det är så vackert med äkta kärlek
Först jobbade jag tills ögonen blödde. Sedan sprang jag till ett bokat bord. Jag kom först. Beställde ett glas rött på väg till min plats. Svepte halva glaset innan jag satte mig ner och spanade ut över lokalen.
Eddie: Pats. Pats. You know, like, when you are in a room or something, and you think someone is like staring at you…
Patsy: In a room?
Eddie: Or in a plane. Anywhere… anywhere… And you are sort of doing things because you think someone is looking at you like people are looking at you, you know?
Patsy: On a plane?
Eddie: Well, anywhere… anywhere… And then you look at them and they are just sort of asleep but their head is flopped in your direction, you know? Well, I don’t want THAT to happen. I don’t want THAT to be my life, you know. The whole world asleep.
Offerplats
När min unge har näsblod så sölar han ner så mycket att man kan tro att det har offrats ett mindre djur i handfatet. Det är blod överallt. Stackars unge. Han ser ut som om han har blivit överkörd av en skoter i ansiktet. Borde jag ge honom järntabletter?
Det är så vackert med äkta kärlek
Jag har tappat riktningen
Jag behöver en riktning. Att vara på väg någonstans. Det måste inte vara en rörelse som är konstant. Nä, jag är en jävel på pauser och gillar att rasta vid sköna vattenhål. Vid några tillfällen har jag varit orörlig mot min vilja. Kroppen har bråkat. Sjukdomar och defekter som har satt käppar i hjulen. Hjärnan har spökat. Känslor som har rusat. Fast å andra sidan har det aldrig hindrat mig från att färdas i sinnet. Eller jo, det har det. Om jag går för nära det svarta hålet, då får jag dra efter andan och backa långsamt.
Just nu saknar jag riktning. Jag trampar på utan att riktigt veta var jag är på väg. Jag tror att det beror på att jag är klar. Färdig. Det är bekvämt. Jag tänker ofta så. Jag manar mig själv, du har det bekvämt, sitt still i båten! Skörda frukterna och gör fruktsallad. Det är bara nyttigt för dig. Släng i några russin också vetja. Och en klick grädde. Då håller du dig mätt längre.
Men, jag känner igen det. Det skaver. Jag är klar.
De som säger att man inte kan köpa sig lycklig har fel
I morgon faller lönnen som växer in i mina amish-luft-telefon-ledningar. Sedan ska jag kapa ved. Till det behöver jag en motorsåg. Jag har väldigt länge velat äga en motorsåg. Det är ett oerhört praktiskt verktyg. Och en kraftfull assesoar för en kvinna i min ålder. Man vill ju ha både kärlek och respekt. Och Stihl.
Det är så vackert med äkta kärlek
Högsäsong i oxveckorna
Argrynkan i min panna är som djupast i februari. Jag lever av ansträngning. Den där oxen som jag släpar omkring på, vilar tungt över mina axlar. Emellanåt tynger den mitt sinne och djurets dåliga andedräkt fräter på min ork och på mitt humör.
Jag ordinerar mig själv hård träning, för att rensa huvudet. Det funkar ganska bra. Efteråt är jag mör och trött. Lite gråtmild. Men lugnare. Inte så bitsk och irriterad.
Köttfri måndag
När jag kom hem idag lagade jag två köttgrytor. En Boeuf Bourguignon och en renskavsgryta. Nyss såg jag på nyheterna. Där visade de ett reportage om den köttfria dagen som ägde rum just i dag. Hå, hå, ja, ja.
Den senaste tiden har jag jobbat sinnessjukt intensivt och mycket. Det är bara att kavla upp ärmarna, och förlösa kalven. Om och om igen. Hemma har det varit samma läge. Livet med tonåringarna är annorlunda än med det med småbarnen. Läxläsningen tar mycket tid. Ungarna har svåra och långa läxor. Och så lagar jag mat och tvättar åt hela inrättningen. Och plockar. Plockar upp, plockar in, plockar fram och ut.
Och så är det den där frigörelsen. Plötsliga och oförståeliga utbrott av frustration som man får parera och hantera bäst man kan och orkar. Med den yngsta är humor inte alltid ett vapen. Har jag märkt.
Jävla jobbig morsa som alltid måste skoja till det. Som hos passpolisen i lördags då båda ungarna skulle få nya pass. Jag fick verkligen kväsa min Tourette-hand som vill kasta upp ett par kaninöron på dotterns passbild. När bilden inte kom fram på en gång hör jag mig själv frusta
- The computor says noooooo…
Passpolisen tyckte det var väldigt kul. Han skrattade och sa att de brukade köra det skämtet. Internt.
